Barnhemmet

Det gamla flagnande huset låg väl täckt bland granarnas tjocka grenar. Huset kamouflerade sig mot naturens djupt gröna färg. Det var endast den smala grusvägen som kunde avslöja vad som dolde sig bland grenarna. Det var därför inte ofta som vi fick besök. Och även när det kom någon så var det inga problem. Mina hemligheter låg djupt dolda nere i källarvåningen.  

Kvällen var sen och alla barnen hade gått och lagt sig för en bra stund sedan. Jag drog på mig en stickad tröja och hämtade facklan från köket.  Därefter genomförde jag samma procedur som jag gör varje kväll. Jag gick ner för den branta källartrappan, med den lysande facklan som enda ljuskälla, vägde diamanterna och räknade slutligen hur många nya smycken som tillverkats under dagen. Resultaten var bra och jag gick och la mig med ett leende på läpparna.

Barnhemmet Ädelstenen hade jag drivit i cirka 10 år nu. Men det var först i år som jag förstod att namnet inte bara var nonsens, utan att det faktiskt fanns just ädelstenar under huset, närmare bestämt diamanter. När jag insett detta faktum, avskedade jag genast all personal, jag sa att dem inte dög längre. Det blev lättast så eftersom att jag inte ville dela med mig av vinsten till någon. Jag rapporterade ut i media att barnhemet stängt och att barnen flyttats till ett hem betydligt längre bort i Syd Afrika. Men i själva verket var det inte sant, barnen har jag behållit. Det är mycket att göra när man ska framställa diamant smycken och dessutom är deras små fingrar betydligt mindre och flinkare än mina. Men kanske det bästa av allt, ingen vet att dem finns.

Alla de 13 barnen låg ihop trängda i husets bortersta rum. Dom var allt ifrån fem till elva år. Ända sedan jag avskedade personalen så har jag uppfostrat dem på mitt eget sätt. När dem gör fel åker dem på stryk! Denna metod har funkat väldigt bra, men nu dem senaste månaderna har de äldsta barnen växt till sig och börjat göra lite motstånd. Detta leder förstås till ännu hårdare straff, så som att dem får tillbringa hela natten nere i den mörka och kyliga källaren.

Klockan var 6 på morgonen, och barnen var redan i full gång med sina arbetsuppgifter. Jag traskade ner för trappan för att kolla till dem. När jag gick in genom dörren ställde sig alla genast i givakt.

_ Godmorgon Mr Sheldwood , hälsa de alla högt och tydligt.

 Men jag var inte nöjd. Den korta grabben till vänster, hade bara mumlat. 

Du där! Röt jag och pekade på honom med mitt långa finger.

Jag kunde se hur han skakade, och jag njöt av varje sekund. Hans rädsla, fick mig att känna mig stark. Jag skrek åt de andra barnen att fortsätta jobba. Deras blickar flackade mellan mig och pojken, som jag förresten inte ens kom ihåg vad han hette. Barnen återgick skräckslagna till sina platser.

Jag kallade fram pojken, bad honom dra av sig tröjan, och satte igång. Den nyslipade diamanten skar som en kniv genom pojkens hud, och jag kunde se hur det mörka blodet trängde fram, och droppade ner på golvet. Blodet späddes ut av tårarna som trillade ner för pojkens kinder. Jag hade inte ens hunnit halvvägs när en flicka vid namn Esmeralda började skrika och sa åt mig att sluta. Jag stannade som hastigast upp och log mot flickan, ett litet flin flög över mina läppar, och så satte jag igång igen.  Pojken flämtade till och Esmeralda sprang kvickt fram och knuffade undan mig.

-Nej nu får det minsann vara nog! Röt jag.

Jag grep tag i deras klena armar och släpade bort dem över golvet. En mörk röd strimma av blod färgade golvet. Innan jag slutligen låste in dem i ett av källarrummen.

Det hade blivit kväll och jag gick som vanligt ner i källaren. Jag gläntade på dörren dit barnen låg och sov. Någon gnydde till och vred sig i sömnen, troligtvis en mardröm tänkte jag och gick vidare. I det bortersta rummet låg Esmeralda och den lilla pojken inlåsta. Jag kunde höra hur dem tisslade och tasslade där inne, jag knackade tre hårda slag på dörren och dem blev genast tysta. Jag höll ett stadigt tag om facklan och lyste med den över de gnistrande diamanterna. De var så otroligt vackra, trots att jag har betraktat dem tusentals gånger blev jag alltid lika mållös. Elden från facklan gjorde att dem gnistrade i alla regnbågens färger.                                                                                                                                                                        Jag var helt uppslukad och fick inte syn på den rostiga spaden förens det var försent. Jag föll handlöst framåt. Facklan slog i marken och elden spred sig snabbt. Paniken steg i bröstet och det tog ett bra tag innan jag han samla mig tillräckligt för att ens kunna röra mig.  Jag grabbade tag om lådan med diamanter, och kröp hostande längs väggens ena sida. Tillslut hittade jag ett fönster och med hjälp av diamanterna fick jag till slut krossat tillräckligt mycket av glaset för att ta mig ut.

När jag stod där i skogsbrynet kunde jag se hur barnhemmet slukades av de orange lågorna.  Barnens skrik ljöd genom natten, men tillslut dog dem ut likt ett utblåst stearinljus.

3 månader senare:

Jag hade låtit bygga upp ett nytt hus på den ask klädda marken.                                                                         Det enda som jag hade kvar av barnhemmet var de tretton diamanter som jag lyckats rädda undan branden. Ibland kändes det rätt ensamt att bo där ute i skogen alldeles ensam. Men om jag ska vara ärlig så har jag börjat tvivla på om jag verkligen är helt ensam.                                                                                                                Om nätterna känns det som att alla barnen är tillbaka igen. Jag hör ofta hur det slår i dörrarna och ibland hör jag till och med viskande röster!

Denna natt var en sådan då jag hade extra svårt för att sova. Jag låg och vred och vände på mig, utan att hitta någon skön ställning. Jag kunde höra hur det stora klockuret nere i köket slog tolv. Trappan knarrade genast högljutt och jag kunde höra springande steg, komma allt närmare.  Jag satte mig skräck slaget upp, hjärtat bankade så hårt att det kändes som om det skulle hoppa ut.  Sovrums dörren slogs upp och en iskall vind träffade mig så hårt att jag föll baklänges och slog i huvudet i sängkarmen.

När jag vaknade nästa gång var det gryning. En unken stank av järn fyllde rummet, jag tittade mig förvånat omkring. Hela sängen var täckt av mörkt röda blod fläckar. Jag reste mig upp för att gå ut ur rummet, men dörren var låst, jag kom ingenstans. Det var då jag gick förbi spegeln. Jag skrek till när jag såg min bara rygg. Den var täckt av röda ärr, det såg ut som om någon hade ristat in ett medelande.

Jag kände lukten först av allt, den rökta lukten av bränt trä. En doft som jag allt för väl kände till. Jag sprang fram till byrålådan där jag gömt diamanterna men dem var borta.  Värmen var outhärdlig och paniken steg i bröstet. Såren på ryggen började bränna och svida allt mer. Jag slängde en snabb blick i spegeln. Min rygg var inte längre täck av ärr. Nu kunde jag urskilja ett medelande i min skära hud. Med bokstäver röda som eld stod det med en barnslig hand stil: Vi har kommit för att hämnas och ta tillbaks det som är vårt. Nu ska du brinna, ja brinna för evigt.

Min kropp skakade okontrollerat, trots hettan i rummet var jag kall som is.

Nu började jag förstå, det var inte en slump att jag fått med mig lika många diamanter som det hade funnits barn på barnhemmet. Varje diamant symboliserade ett barn.

Lågorna slickade min hud, jag skrek och allt blev svart.