Krönika: Inget liv utan vänskap!
Den här texten har jag skrivit, och jag tänkte på en väldigt speciell person när jag gjorde det.
Den här personen vet inte ens om att jag har en blogg, så troligtvis kommer hon aldrig att läsa den här texten.
Mina ord är baserade på verkligheten , men jag har oxå hittat på en del av handlingen för att göra det hela mer spännande.
Hoppas ni tycker om den!
Inget liv utan vänskap
Precis som att tiden läker alla sår kan den också få än att glömma, glömma viktiga och betydelsefulle vänner i livet. En vän som fått dig att skratta och le, borde du aldrig släppa. En kompis som bryr sig, och som du kan prata med om allt.
Jag tänker på alla de där sjuka skrattanfallen som ingen annan förstår sig på, bara vi. Du och jag en helhet, i universums vida värld. Först nu förstår jag att universum inte snurrar kring oss, för vi är inte längre jordens mitt punkt. Nej, numera är vi snarare som två fågel skitar i himmelen, vita och suddiga mot den djupt blåa avgrunden.
Vi möttes på ett läger förra sommaren. På hela första veckan pratade vi knappt alls. Det var först den där ljumna juni natten, som vi började umgås.
Jag hade precis kommit tillbaka från toaletten när jag hörde ett märkligt gnissel utanför fönstret. Jag smög långsamt fram för att kika ut, men det var för mörkt för att se vad som orsakat ljudet. Jag bestämde mig för att gå och lägga mig igen, de här var ju bara dumheter. Jag måste helt enkelt ha inbillat mig ljudet. Men precis när jag vände mig om, hördes det igen. Jag gjorde en tvär manöver och slängde upp fönstret. Nu lutade jag mig ut med hela överkroppen för att inte undgå vart gnisslet kom ifrån. Plötsligt högg någon tag i min underarm och jag föll handlöst framåt. Skriken som ljöd genom natten var ljusa och lätt hysteriska. Men väl nere på marken möttes våra ögon och skriken övergick snart i ett hysteriskt skrattanfall.
Jag kan ju säga så här, vi var inte så värst populära när vi återvände helt leriga in i huset och fann alla klarvakna.
Trotts att fallet knappt hade varit en meter, så var det otroligt viktig. Det var starten på en kilometer lång vänskap. Vi hade nämligen skapat det som Hanna Hellquist skriver om i Dagens nyheter ”Den tysta överenskommelsen om att det är vi två.” Detta kan man inte skapa med vem som helst utan endast med en riktig vän, någon som man har roligt med och kan lita på.
Vi är inte längre”bästisar” för tiden gick, och den får oss att glömma. Av någon underlig anledning slutade vi att höra av oss, Vi växte väll helt enkelt ifrån varandra. Ibland känner jag mig ledsen när jag tänker på dig. Men oftast skrattar jag bara, för minnet av din min efter fallet kan inte få mig att göra annat. Ditt annars så väl kammade hår var rufsigt och fyllt med lera. Och din blick sa mer en tusen ord.
Detta minne kommer för alltid att finnas kvar hos mig, för det kan inte ens tiden få mig att glömma.
Kommentarer
alice
shit, du är ju jätte duktig på att skriva!
Texten berörde verkligen! :)
Svar:
Amelia
Trackback
